Släktet Rhipsalis består av cirka 35 medlemmar. De växer antingen epifytiskt (på träd), epilitiskt (på stenar) eller terrestriskt (på marken). De har blivit alltmer populära som krukväxter på senare år.
De flesta arterna är inhemska i Central- och Sydamerika. Endast en finns i Afrika och på Madagaskar: Rhipsalis baccifera. Detta är den enda kaktus som förekommer naturligt i den så kallade ”gamla världen”.
På svenska är släktet Rhipsalis allmänt känt som Pendelkaktussläktet.
Peperomia argyreia kommer från Brasilien. Dess blad liknar vattenmeloner.
Peperomior är besläktad med peppar. Släktet Peperomia tillhör pepparfamiljen (Piperaceae).
Utbredningsområdet för dessa växter omfattar tropiska till subtropiska områden i Afrika, Centralamerika och Sydamerika. Det finns mer än 1500 peperomior-arter, av vilka det även finns sorter med brokiga blad.
Peperomia graveolens kan bli upp till 25 centimeter hög och kommer från Ecuador, där den sägs växa på klippor nära kusten. Den är lämplig för ljusa till delvis soliga platser och gillar torrare förhållanden, jorden kan torka ut ibland.
Peperomior har anpassat sig till olika livsmiljöer. Det finns saftiga arter som trivs i torra områden. Vissa växer som epifyter, dvs. de sitter på träd. Eller så klättrar deras skott uppför trädstammar.
Tropiska eller subtropiska arter och deras kultivarer erbjuds ofta för inomhusodling. De klarar sig oftast med mindre ljus.
Peperomia obtusifolia har ett utbredningsområde som sträcker sig från USA (Florida) till Sydamerika (Brasilien). Den kan bli upp till 30 centimeter hög, och dessutom kan blomställningarna bli 10 centimeter långa.
Skötselråd för peperomior
För att kunna odla peperomior på rätt sätt är det viktigt att känna till de olika arternas behov. Dessa pepparväxter är anpassade till olika livsmiljöer.
Kraven hos arter från subtropiska och tropiska områden kan särskiljas från kraven hos saftiga dvärgpaprikor.
Peperomia obtusifolia ”Variegata”
Tropisk och subtropisk peperomior
Det är främst arter från denna grupp som erbjuds i stormarknader och trädgårdsbutiker.
Plats och temperatur
De här växterna lämpar sig för ljusa till delvis soliga platser med morgonsol, kvällssol och vintersol. De klarar sig även i halvskugga.
Sorter med brokiga, dvs. grönvita eller gröngula blad bör placeras i ljus till delvis sol så att bladen kan färga intensivt. De dör dock inte i halvskugga, utan producerar enfärgade gröna blad.
Tropiska peperomior gillar att ha det varmt året runt och bör inte utsättas för temperaturer under 15 °C under långa perioder på vintern.
Regndroppspepersomia (Peperomia polybotrya) blir större än de flesta av de arter som presenteras här. Dess glansiga blad kan bli upp till 10 centimeter i diameter.
Substrat och bevattning
Vanliga torvfria blandningar för krukväxter, kaktusar, örter och grönsaker lämpar sig väl för tropiska peperomior. De är genomsläppliga, lösa och mindre benägna att dräneras i vatten än vanlig blomjord. Men den kan också användas.
Vissa arter i den här gruppen växer sittande på träd eller klättrar uppför trädstammar. De är därför lätt saftiga.
Viktigare än jorden är vattningen. Trots sitt tropiska ursprung tål dessa peperomior inte vattenmättnad. Därför bör jorden få torka ut ordentligt mellan vattningarna.
De arter som har stora blad tål bättre att jorden torkar ut än de som har små blad. Detta bör dock inte vara ett permanent tillstånd och bör endast förekomma ibland.
Jag har hittat motstridig information om Peperomia ”Napoli Nights”. Beroende på källan sägs den vara en variant av P. albovittata, P. caperata eller P. marmorata. Den sägs ha sitt ursprung i Bolivia.
Gödsling
Tropical peperomior kan gödslas från april till september. Antingen var fjärde till åttonde vecka med flytande gödselmedel eller på våren och sommaren med gödselmedel med långsam frisättning, t.ex. pinnar, granulat eller pellets.
Eftersom nästan alla substrat är förgödslade kan man låta bli att gödsla under det första året efter omplantering eller inköp av plantorna.
Det finns sorter av Peperomia caperata med röda, grön-röda eller gråmetallic-röda blad. Ursprunget för denna art är inte känt, men den kan komma från Brasilien (källa).
Euphorbia succulenta har varken ett svenskt eller ett engelskt populärnamn. Istället har den saftiga växten, som kommer från Afrika (Kenya, Tanzania), haft flera namnbyten inom botaniken.
Den blev känd som Monadenium succulentum. Efter upplösningen av släktet Monadenium tillhör dessa arter nu släktet Euphorbia, som under en tid kallades Euphorbia neostapelioides. Från och med 2022 är det korrekta botaniska namnet Euphorbia succulenta.
Beskrivning
Euphorbia succulenta kan bli upp till 60 centimeter hög. Bladen kan bli mörkröda i soliga lägen. De nedre bladen faller successivt. Det finns också en sort med vitgröna panikblad.
Skötselråd för Euphorbia succulenta
Det är betydligt mindre komplicerat än den botaniska nomenklaturen att ta hand om Euphorbia succulenta. Den trivs bra i ett halvmineraliskt till mineraliskt substrat av pimpsten eller lavagrus.
Soliga och ljusa platser är idealiska, även den varma sommarsolen tolereras.
Substratet ska få torka ut eller nästan torka ut innan du vattnar igen.
Gödsel kan tillföras då och då från våren till sensommaren med flytande gödsel för kaktusar, gröna växter eller organisk grönsaksgödsel.
För att blommorna ska kunna bildas är en tempererad övervintring vid cirka 15 °C bra.
Vit fetknopp (Sedum album) är en suckulent och vintergrön växt som är infödd i Europa, Nordafrika och Västasien. Dess liggande till halvt upprätt växande skott kan bli upp till 20 centimeter långa. Blomningen kan pågå från juni till augusti.
Det finns vissa odlade former av Sedum album som skiljer sig från den vilda formen genom bladens färg och form. I närheten av trädgårdarna kan man också se dessa sorter växa vilt. Vit fetknopp är populär i stenpartier eller för plantering på väggar.
Sedum album ”Athoum”
Sedum album ”Athoum” växer vilt på en skolgård.
Sedum album ”Athoum” skiljer sig från den vilda formen genom att den har bredare blad.
Sedum album ”Athoum” i en kruka.
Skötselråd för Sedum album
När det gäller skötsel skiljer sig Sedum album ”Athoum” inte från den vilda formen eller de andra sorterna. Den är lämplig för klippträdgården och för odling året runt i en kruka på balkongen.
Placeringen bör vara i full eller delvis sol.
Kaktusjord från trädgårdsbutiken kan användas som substrat. Eller en blandning av blomjord, fågelsand och lava is eller lergranulat. Den stenknopp som visas nedan växer i en blandning av jord som blivit över från krukor, fågelsand och pimpstensgrus.
Sedum album på en vägg.
Substratet ska få torka ut eller nästan torka ut mellan vattningarna.
Gödsel kan användas då och då från april till september med flytande gödsel för kaktusar, gröna växter, grönsaker och blommande växter.
Julkaktusen som vi känner till den är inte en naturligt förekommande art, utan en grupp sorter som skapats genom förädling. Olika arter kan ingå i dessa hybrider (korsningar). Alla tillhör släktet Schlumbergera.
Eftersom dessa kaktusar blommar runt julen säljs de som julkaktusar under sin huvudsäsong, som pågår från oktober till december. Resten av året finns de i handeln under sitt botaniska namn, som Schlumbergera hybrider. Eller erbjuds som höstkaktusar och novemberkaktusar.
Denna variation av namn förlänger inte bara försäljningssäsongen för kaktusar, utan kan också nå målgrupper som inte har något eller lite med jul att göra.
Detta är inte bara fallet i tysktalande länder; på engelska är Schlumbergeras kända som Christmas Cacti och Holiday Cacti. Där kallas påskkaktusen också Holiday Cactus, som här säljs som Easter Cactus eller Spring Cactus.
Julkaktus med röda blommor.
Varifrån kommer julkaktusen?
Förmodligen från ett nederländskt växthus, där många av våra krukväxter produceras.
De vilda formerna, dvs. arterna i släktet Schlumbergera, är inhemska i Brasilien och växer där på träd eller stenar.
Schlumbergera-sort med gula blommor.
Är julkaktusen giftig?
Nej, men dess areoler kan fastna i tungan. Detta gör att den troligen har begränsad användning som djurfoder.
Vilka blomfärger finns det?
Julkaktusar finns i många olika blomfärger, till exempel röd, vit, gul, rosa och orange. Det finns också sorter med flerfärgade blommor, som Schlumbergera ’Samba Brasil’. Blommorna hos de vilda formerna är rosa.
Hur kan julkaktusen förökas?
Förökning med sticklingar är lätt, de kan planteras i jorden omedelbart efter sticklingen. Det är också möjligt att odla från frön.
Rotade sticklingar av sorten Schlumbergera ”Happy”.
Varför är påskkaktusen numera också en julkaktus?
Påskkaktusen är nära besläktad med julkaktusen och de två kaktusarna kan korsas.
Tack vare mer exakta identifieringsmetoder visade det sig 2021 att arterna är så nära besläktade att påskkaktusen bör hänföras till släktet Schlumbergera.
Detta är inte bara vad som hände med påskkaktusen. Rosmarin blev salvia. Och sansevierierna är nu drakträd.
Rosa blommande variant av påskkaktus (Schlumbergera × graeseri).
Att många orkidéer också har suckulenta egenskaper är ofta inte uppenbart vid första anblicken. De kan lagra vatten i sina blad, pseudobulber eller rötter.
Denna förmåga gör att de kan överleva torra perioder, som också förekommer i tropiska och subtropiska regioner. Tack vare sin integrerade vattenlagring kan de växa utan substrat, till exempel genom att sitta på träd.
Det är inte utan anledning som bladen på vissa Phalaenopsis-orkidéer är så solida och rötterna så tjocka: de fungerar också som en vattenreservoar.
Orkidéfamiljen (Orchidaceae) sägs omfatta mellan 15000 och 30000 arter (källa). För att kunna sprida sig så framgångsrikt har orkidéerna varit tvungna att anpassa sig till helt olika livsmiljöer. De lever inte bara i varma områden utan även i tempererade eller kalla områden. Vissa kan växa under vatten, andra sitter på stenar eller träd.
Mediocalcar decoratum är en liten saftig orkidé som kommer från Nya Guinea.
Var lagrar orkidéer vatten?
Flera växtdelar används för detta ändamål. Vissa arter använder pseudobulber. De kan vara formade som en lök eller lök, eller stjälkformade. Blad växer på eller från dem, men de flesta av dem fälls efter blomningen. Så att endast pseudobulben finns kvar som vatten- och näringsförråd.
Pseudobulben hos en Oncidium-hybrid.
Pseudobulber har en annan fördel: de kan fungera som sticklingar och växa igen. Om orkidén skadas eller faller ner från trädet.
Pseudobulben hos en Dendrobium-hybrid.
Alla orkidéer använder inte pseudobulber för att lagra vatten. Vissa arter använder tjocka och köttiga rötter eller blad för detta ändamål. Så de kan växa på soliga platser eller i väldränerad och stenig jord.
De köttiga bladen på denna Tolumnia orkidé kan lagra vatten.
