Kaktusar och suckulenter |
Euphorbia debilispina är en buskformad suckulent växt som kan bli upp till 20 centimeter hög och är infödd i Zimbabwe.
Utbredning: Afrika (Zimbabwe)
Familj: Törelväxter (Euphorbiaceae)
Giftig växt: Ja
Höjd: Upp till 20 centimeter
Euphorbia alluaudii ”Cristata” är en crested cultivar av Euphorbia alluaudii, en suckulent buske från Madagaskar.
Utbredning: Den vilda typen är infödd på Madagaskar
Familj: Törelväxter (Euphorbiaceae)
Giftig växt: Ja
Höjd: Upp till 2 meter
Vit frövisare eller gurkväxt som Delosperma echinatum också kallas, tillhör familjen Isörtsväxter (Aizoaceae) och är inte släkt med gurkor. Den har fått sitt namn på grund av bladens form, som sägs se ut som små gurkor och är täckta av spetsiga men mjuka knoppar. Den kan bli upp till 20 centimeter hög och kommer ursprungligen från Sydafrika.
Utbredning: Sydafrika
Familj: Isörtsväxter (Aizoaceae)
Giftig växt: Nej
Höjd: 10 till 20 centimeter
Släktet Rhipsalis består av cirka 35 medlemmar. De växer antingen epifytiskt (på träd), epilitiskt (på stenar) eller terrestriskt (på marken). De har blivit alltmer populära som krukväxter på senare år.
De flesta arterna är inhemska i Central- och Sydamerika. Endast en finns i Afrika och på Madagaskar: Rhipsalis baccifera. Detta är den enda kaktus som förekommer naturligt i den så kallade ”gamla världen”.
På svenska är släktet Rhipsalis allmänt känt som Pendelkaktussläktet.
Vissa Rhipsalis-arter är numera hänförda till andra släkten, till exempel Lepismium.
Skötselråd för dessa kaktusar finns på min Rhipsalis-sida. Men för tillfället bara på engelska.
Peperomior är besläktad med peppar. Släktet Peperomia tillhör pepparfamiljen (Piperaceae).
Utbredningsområdet för dessa växter omfattar tropiska till subtropiska områden i Afrika, Centralamerika och Sydamerika. Det finns mer än 1500 peperomior-arter, av vilka det även finns sorter med brokiga blad.
Peperomior har anpassat sig till olika livsmiljöer. Det finns saftiga arter som trivs i torra områden. Vissa växer som epifyter, dvs. de sitter på träd. Eller så klättrar deras skott uppför trädstammar.
Tropiska eller subtropiska arter och deras kultivarer erbjuds ofta för inomhusodling. De klarar sig oftast med mindre ljus.
För att kunna odla peperomior på rätt sätt är det viktigt att känna till de olika arternas behov. Dessa pepparväxter är anpassade till olika livsmiljöer.
Kraven hos arter från subtropiska och tropiska områden kan särskiljas från kraven hos saftiga dvärgpaprikor.
Det är främst arter från denna grupp som erbjuds i stormarknader och trädgårdsbutiker.
Plats och temperatur
De här växterna lämpar sig för ljusa till delvis soliga platser med morgonsol, kvällssol och vintersol. De klarar sig även i halvskugga.
Sorter med brokiga, dvs. grönvita eller gröngula blad bör placeras i ljus till delvis sol så att bladen kan färga intensivt. De dör dock inte i halvskugga, utan producerar enfärgade gröna blad.
Tropiska peperomior gillar att ha det varmt året runt och bör inte utsättas för temperaturer under 15 °C under långa perioder på vintern.
Substrat och bevattning
Vanliga torvfria blandningar för krukväxter, kaktusar, örter och grönsaker lämpar sig väl för tropiska peperomior. De är genomsläppliga, lösa och mindre benägna att dräneras i vatten än vanlig blomjord. Men den kan också användas.
Vissa arter i den här gruppen växer sittande på träd eller klättrar uppför trädstammar. De är därför lätt saftiga.
Viktigare än jorden är vattningen. Trots sitt tropiska ursprung tål dessa peperomior inte vattenmättnad. Därför bör jorden få torka ut ordentligt mellan vattningarna.
De arter som har stora blad tål bättre att jorden torkar ut än de som har små blad. Detta bör dock inte vara ett permanent tillstånd och bör endast förekomma ibland.
Gödsling
Tropical peperomior kan gödslas från april till september. Antingen var fjärde till åttonde vecka med flytande gödselmedel eller på våren och sommaren med gödselmedel med långsam frisättning, t.ex. pinnar, granulat eller pellets.
Eftersom nästan alla substrat är förgödslade kan man låta bli att gödsla under det första året efter omplantering eller inköp av plantorna.
Euphorbia succulenta har varken ett svenskt eller ett engelskt populärnamn. Istället har den saftiga växten, som kommer från Afrika (Kenya, Tanzania), haft flera namnbyten inom botaniken.
Den blev känd som Monadenium succulentum. Efter upplösningen av släktet Monadenium tillhör dessa arter nu släktet Euphorbia, som under en tid kallades Euphorbia neostapelioides. Från och med 2022 är det korrekta botaniska namnet Euphorbia succulenta.
Euphorbia succulenta kan bli upp till 60 centimeter hög. Bladen kan bli mörkröda i soliga lägen. De nedre bladen faller successivt. Det finns också en sort med vitgröna panikblad.
Det är betydligt mindre komplicerat än den botaniska nomenklaturen att ta hand om Euphorbia succulenta. Den trivs bra i ett halvmineraliskt till mineraliskt substrat av pimpsten eller lavagrus.
Soliga och ljusa platser är idealiska, även den varma sommarsolen tolereras.
Substratet ska få torka ut eller nästan torka ut innan du vattnar igen.
Gödsel kan tillföras då och då från våren till sensommaren med flytande gödsel för kaktusar, gröna växter eller organisk grönsaksgödsel.
För att blommorna ska kunna bildas är en tempererad övervintring vid cirka 15 °C bra.
Vit fetknopp (Sedum album) är en suckulent och vintergrön växt som är infödd i Europa, Nordafrika och Västasien. Dess liggande till halvt upprätt växande skott kan bli upp till 20 centimeter långa. Blomningen kan pågå från juni till augusti.
Det finns vissa odlade former av Sedum album som skiljer sig från den vilda formen genom bladens färg och form. I närheten av trädgårdarna kan man också se dessa sorter växa vilt. Vit fetknopp är populär i stenpartier eller för plantering på väggar.
Sedum album ”Athoum” skiljer sig från den vilda formen genom att den har bredare blad.
När det gäller skötsel skiljer sig Sedum album ”Athoum” inte från den vilda formen eller de andra sorterna. Den är lämplig för klippträdgården och för odling året runt i en kruka på balkongen.
Placeringen bör vara i full eller delvis sol.
Kaktusjord från trädgårdsbutiken kan användas som substrat. Eller en blandning av blomjord, fågelsand och lava is eller lergranulat. Den stenknopp som visas nedan växer i en blandning av jord som blivit över från krukor, fågelsand och pimpstensgrus.
Substratet ska få torka ut eller nästan torka ut mellan vattningarna.
Gödsel kan användas då och då från april till september med flytande gödsel för kaktusar, gröna växter, grönsaker och blommande växter.
Julkaktusen som vi känner till den är inte en naturligt förekommande art, utan en grupp sorter som skapats genom förädling. Olika arter kan ingå i dessa hybrider (korsningar). Alla tillhör släktet Schlumbergera.
Eftersom dessa kaktusar blommar runt julen säljs de som julkaktusar under sin huvudsäsong, som pågår från oktober till december. Resten av året finns de i handeln under sitt botaniska namn, som Schlumbergera hybrider. Eller erbjuds som höstkaktusar och novemberkaktusar.
Denna variation av namn förlänger inte bara försäljningssäsongen för kaktusar, utan kan också nå målgrupper som inte har något eller lite med jul att göra.
Detta är inte bara fallet i tysktalande länder; på engelska är Schlumbergeras kända som Christmas Cacti och Holiday Cacti. Där kallas påskkaktusen också Holiday Cactus, som här säljs som Easter Cactus eller Spring Cactus.
Förmodligen från ett nederländskt växthus, där många av våra krukväxter produceras.
De vilda formerna, dvs. arterna i släktet Schlumbergera, är inhemska i Brasilien och växer där på träd eller stenar.
Nej, men dess areoler kan fastna i tungan. Detta gör att den troligen har begränsad användning som djurfoder.
Julkaktusar finns i många olika blomfärger, till exempel röd, vit, gul, rosa och orange. Det finns också sorter med flerfärgade blommor, som Schlumbergera ’Samba Brasil’. Blommorna hos de vilda formerna är rosa.
Förökning med sticklingar är lätt, de kan planteras i jorden omedelbart efter sticklingen. Det är också möjligt att odla från frön.
Påskkaktusen är nära besläktad med julkaktusen och de två kaktusarna kan korsas.
Tack vare mer exakta identifieringsmetoder visade det sig 2021 att arterna är så nära besläktade att påskkaktusen bör hänföras till släktet Schlumbergera.
Detta är inte bara vad som hände med påskkaktusen. Rosmarin blev salvia. Och sansevierierna är nu drakträd.
Att många orkidéer också har suckulenta egenskaper är ofta inte uppenbart vid första anblicken. De kan lagra vatten i sina blad, pseudobulber eller rötter.
Denna förmåga gör att de kan överleva torra perioder, som också förekommer i tropiska och subtropiska regioner. Tack vare sin integrerade vattenlagring kan de växa utan substrat, till exempel genom att sitta på träd.
Orkidéfamiljen (Orchidaceae) sägs omfatta mellan 15000 och 30000 arter (källa). För att kunna sprida sig så framgångsrikt har orkidéerna varit tvungna att anpassa sig till helt olika livsmiljöer. De lever inte bara i varma områden utan även i tempererade eller kalla områden. Vissa kan växa under vatten, andra sitter på stenar eller träd.
Flera växtdelar används för detta ändamål. Vissa arter använder pseudobulber. De kan vara formade som en lök eller lök, eller stjälkformade. Blad växer på eller från dem, men de flesta av dem fälls efter blomningen. Så att endast pseudobulben finns kvar som vatten- och näringsförråd.
Pseudobulber har en annan fördel: de kan fungera som sticklingar och växa igen. Om orkidén skadas eller faller ner från trädet.
Alla orkidéer använder inte pseudobulber för att lagra vatten. Vissa arter använder tjocka och köttiga rötter eller blad för detta ändamål. Så de kan växa på soliga platser eller i väldränerad och stenig jord.
Mammillaria hahniana kommer från Mexiko, växer sfäriskt och kan bli upp till tio centimeter i höjd och diameter.
På engelska kallas denna kaktus för Old Lady Cactus eller Old Lady Pincushion. I Sverige kallas det Skäggvårtkaktus.
Hel- eller halvsoliga platser med minst tre timmars solljus dagligen är idealiska.
Övervintringen kan ske på en plats i trädgården eller på balkongen som är skyddad från konstant regn.
Som substrat använder jag en halvmineralisk blandning av torvfri odlingsjord, fågelsand och pimpstensgrus.
Kaktusjord som luckrats upp med lergranulat från trädgårdsbutiken är också lämplig.
Skäggvårtkaktus är anpassad för att överleva i torra områden. Därför måste substratet få torka ut mellan vattningarna.
På sommaren kan man vattna grundligt. Vattna tills jorden inte kan absorbera mer.
Under vintern behövs mindre vatten och du bör vattna sparsamt. Underlaget ska nu vara nästan helt torrt.
Det är bra för blombildningen om Skäggvårtkaktus övervintrar på en sval plats, vid fem till tio grader.
Mediocalcar decoratum är en liten orkidé från Nya Guinea med saftiga blad. Den har inget svenskt namn.
Botaniskt namn: Mediocalcar decoratum
Familj: Orkidéer (Orchidaceae)
Utbredning: Nya Guinea
Höjd: Upp till 15 centimeter
